Yogadax

I torsdags satte höstens yoga igång. Det var underbart att rulla ut min rosa yogamatta och ägna 1,5 timme till att vara där. Höstens tema och fokus ligger på karma berättade Mia som håller yogan och mitt eget mål är att vara snäll mot mig själv på mattan. Inte kämpa och tänja utan finnas där bara för mig.

Jag läste ett citat som passar så bra.

"Yoga handlar inte om att röra tårna, det handlar om vad du lär dig på vägen ner.

Judith Lasate"

/Linda

Jag såg något jag aldrig sett..

I helgen såg jag något jag inte sett förut. Jag satt på trappan i min hall och såg honom knyta sin sko, med tydlighet koncentrerade han sig att så det blir klart för att komma iväg. En kille på väg in i tonåren. Det blonda ruffset som alltid varit vilt, var nu fixat till rätta stilen och keps som kronan på verket. Jeans med rätt stuk.

Han tittar upp och ger mig ett leende och säger lite genant -mamma vad är det? Precis som han vet, kan läsa mina tankar, känna det jag känner.
I ögonen ser jag hans styrka, givmildhet och glädje. Jag ser inte en liten pojke, jag ser en kille som sakta växer upp och ska bli en man.
-Inget älskling, jag tittar på dig, svarar jag. Reser mig på och går till honom för att klappa honom på kinden.Tillsammans går vi ut till bilen för att åka iväg en sväng.
Och med sån stolthet i bröstet och kärlek i hjärtat åker vi iväg. Tänk att jag ska få följa honom hela livet.
Det finns en sång som berör mig så, som sätter ord på mina tankar. En sång jag satt min sons namn på. Lyssna, blunda och känn.

Linda

Yogan är min balans

När jag behöver det mest använder jag det minst. Jag pratar om yogan...

Jag är inne i en förändring på många plan och så har det varit hela året. Och jag har känt att det ändå funnits en balans så länge jag yogar. 

Och ändå så tappar jag det när jag behöver det som mest... Varför låter jag mig själv tappa det då?

Ja jag får trösta mig med att min gruppyoga sätter igång snart. Och att jag har böcker att läsa så länge. 

Linda 

Tankar om kraftdjur och följeslagaren...

Jag läser om kraftdjur, följeslagare och djuret inom mig. Något som intresserat mig länge. Jag har alltid sagt att jag får vargen i mig, det infaller var 7 år för att vara exakt. Lite spännande när man tänker. När det sker hamnar jag i en utvecklingsfas, viljan att fly, flytta, börja på något nytt, känslan av att vara instängd, viljan att känna frihet.

Och när jag mediterar och ska möta djur så kommer det fram en varg.

Och nu börjar vargen visa sig för mig igen, små tecken och drömmar som återkommer för att jag ska förbereda mig för den tiden. Om jag räknar rätt är det under nästa halvår när det är som starkast. Jag läser om vargen som totemdjur och där står :

Vargen

Står för unika egenskaper, stolthet och nya tankar.

Du bär på många unika kvaliteter. Världen väntar på att få del av dom. Du behöver inte manifestera alla dina idéer men låt dom finnas utan undertrycka dom.
Möt dina medmänniskor med den stolthet du förtjänar!

Och när jag söker vad det står i boken djurens språk hittar jag:

"Praktisera världens visdom. Min gåva till dig är att få tillbaka det du gett till världen" Vargens visdom är enkel. "Det du ger är det du får tillbaka", säger vargen. T.ex väljer du utifrån rädsla, då kommer rädsla tillbaka, väljer du utifrån kärlek, då kommer kärlek tillbaka, väljer du att döma andra, då dömer andra dig, väljer du att hjälpa andra, då får du hjälp av andra. Se över ditt liv och tänk efter. vad är det du har gett till världen? Här gäller det att vara den vise man eller kvinna du i grund och botten är och praktisera världens visdom till fullo. Rädsla för vargar = tron på bestraffning/vedergällning/rädlsa för att få tillbaka det man gett till världen.

För första gången i mitt liv ser jag det inte som en plåga att "få vargen i mig"

Linda 

Stunder av närvaro

När jag sätter mig på stranden, kör ner tårna i sanden och tömmer blicken njuter jag. Det är dom små stunder som jag är. Tiden står still och allt är bara bra. Inga tanketroll, inga måsten, inga förväntningar och inga oroligheter. Det är min mest avslappnade meditation jag kan tänka. Inga resor i universum eller inom mig, inga möten med vägledare eller med mig själv utan total närvaro. Bara jag och mina tår i sanden.

Jag andas, jag känner och jag ler. 

Linda